Jag saknar tiden när jag var som en Duracellkanin och fick hur mycket som helst gjort, massor av energi som aldrig tog slut, alla bollar i luften samtidigt. Förmodligen falsk energi eller vad man ska kalla det, det var egentligen ångesten som drev på. Eller rädslan för att den skulle hinna ikapp. Slappnar man av så kommer ångesten som ett brev på posten, lösningen blir då att alltid ha nåt att göra så att man inte hinner slappna av. Superbra lösning till det inte går längre. Tills man kraschar in i den berömda väggen.
Är mycket bättre nu, men det märks att kroppen har tagit stryk. Jag har fortfarande inte samma ork som innan, kroppen stänger liksom av när den tycker att det räcker. Vardagar och jobb funkar bra förutom att jag inte riktigt orkar med när det blir för mycket folk eller tjohej, lördagar brukar jag kunna vara hyffsat social och söndagarna är helt off. Helt slut både fysiskt och psykiskt. Kan utan problem sova 5 timmar på soffan på dagen, det går bara inte att hålla sig vaken. Sjukt störigt när man har massor som man vill göra och få färdigt. Det är som att vara inlåst i nån annans jävla pensionärskropp, hur man än skriker och bankar på insidan så lyssnar den inte, bara stänger ner. Tack och hej liksom.
Det är som är jobbigast är nog egentligen att inte veta, kommer det att vara så här för alltid eller kommer jag att bli "frisk" och bli mig själv igen?
Jag saknar min mamma. Jag är trött på att vara vuxen. Jag vill bara krypa in i famnen hos någon som lovar att allt kommer bli bra.
Har varit extremt dålig på att uppdatera bloggen så jag tänkte bara fylla i luckorna och uppdatera er lite i korta drag om vad som hänt sen sist.
Efter Barnens Hus var jag arbetslös i cirkus 3-4 månader innan jag fick jobb som butikschef på Bixia. Blev uppringd av en fd kollega från Barnens Hus som undrade om jag inte kunde skicka in en ansökan. Det gjorde jag, var på intervju och fick jobbet. Var med och byggde upp butiken på Triangeln i Malmö, anställde personal och jobbade 1 år ganska precis. Sen bestämde styrelsen sig för att stänga alla butikerna (vi var 6 st butiker). Så det var bara att packa ihop och så tillbaka på ruta 1.
Ny arbetslöshet, inte min starka sida... I början var jag jättepeppad på nytt jobb, sökte massor och gick på intervjuer men för varje nej jag fick så blev jag mer och mer uppgiven. Till slut kraschade jag och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Ville inget, orkade inget, helt slut på energi. Hade jag fått en enda önskan uppfylld så hade det varit att få slippa. Ville bara få somna in, låg på soffan hela dagen medan ungarna var i skolan. Orkade inte mer, ville så gärna dö men hade inte ens energi till att ta livet av mig. Ironi.
Sen när kidsen kom hem på eftermiddagen så var det bara att ta på en tapper min och låtsas att allt är bra, fixa middag och läxor och läggdags så att jag kunde få gå och lägga mig i soffan igen.
Det var verkligen ingen rolig del av mitt liv. Fick hjälp med terapi och medicin och till slut lyckades jag komma tillbaka.
För min slutlön på Bixia köpte jag en livlina, världens bästa lilla Wilma. Hon har varit guld värd. Hon har gett mig sällskap och ovillkorlig kärlek, samtidigt som jag har varit tvungen att komma ut och promenera. Min älskade lilla råtta, vet inte hur jag hade klarat mig utan henne. Låter knäppt när jag har man och barn, men djur har alltid varit mig närmast. De ger massor av kärlek utan att ställa några krav tillbaka. Man behöver inte prata eller förklara, dom finns där ändå. Ovillkorlig kärlek, på riktigt <3
Nu jobbar jag igen, började i maj och det är kul att komma igång igen. Trivs bra med både jobb och kollegor. Jobbar på kundtjänst, svarar på frågor, lägger in ordrar och hanterar reklamationer. Inte så mycket utmaning, och jag känner att jag har väldigt mycket kvar att ge, men vi får se vad som händer i framtiden.
Min terapeut säger att det är bra att jag inte tar på mig för mycket, att jag måste lära mig att ta det lugnt, att jobbet inte är viktigast av allt. Man behöver inte jobba ihjäl sig för att duga och få bekräftelse. Så det jobbar jag på att lära mig nu haha :)
Det finns så mycket mer att berätta men det får bli en annan dag. Nu har ni iaf fått en liten uppdatering, och kanske en förklaring till varför jag har varit fruktansvärt osocial i perioder.
Hade nästan förträngt att jag hade den här bloggen. Kom och tänka på det nu och har suttit och läst igenom gamla inlägg. Länge sen jag skrev, har inte orkat och har inte tyckt att jag har haft nåt att skriva om. Märkligt ändå med tanke på hur mycket som hänt egentligen. Får uppdatera lite mer utförligt en annan dag. Jag lever fortfarande iaf haha. Har ni saknat mig?
Borde verkligen sova... Sjukt störigt att bara ligga och stirra i taket, vända sig och stirra in i väggen, snurra ett par varv, kolla FB, sucka, bli för varm, ta av sig täcket, frysa om fötterna, försöka linda täcket runt bara fötterna, försöka fake-gäspa för att se om det går att lura kroppen, snurra ett par varv, fluffa kuddarna, kolla FB igen för att se om det har hänt nåt sen sist vilket det naturligtvis inte har eftersom alla andra SOVER vid denna tiden...
Konstigt att man ser ut som 100 år gammal när man kollar sig i spegeln på morgonen haha.
