♡Sofia♡

 

* Det är ok att säga nej.

* Det är ok att misslyckas.

* Man behöver inte bli bäst på allt man tar sig för.

* Man behöver inte konstant oroa sig för att göra andra besvikna.

* Det är ok att be om hjälp.

* Det gör inget om inte allt är perfekt hela tiden.

 

Ser ju jäkligt lätt ut i skrift, så varför är det så himla svårt i praktiken?

Utmaning: gör minst en "läskig" sak om dagen.

Dagens läskiga: lägg upp en glad bild. Jag skrattar väldigt sällan på bild, det händer i princip aldrig även om jag skrattar väldigt mycket irl haha.

 

Glada Sofia vs vanliga foto-Sofia haha:

 

 

 

 

 

Jag är så trött på att vara trött...

 

Jag saknar tiden när jag var som en Duracellkanin och fick hur mycket som helst gjort, massor av energi som aldrig tog slut, alla bollar i luften samtidigt. Förmodligen falsk energi eller vad man ska kalla det, det var egentligen ångesten som drev på. Eller rädslan för att den skulle hinna ikapp. Slappnar man av så kommer ångesten som ett brev på posten, lösningen blir då att alltid ha nåt att göra så att man inte hinner slappna av. Superbra lösning till det inte går längre. Tills man kraschar in i den berömda väggen.

 

Är mycket bättre nu, men det märks att kroppen har tagit stryk. Jag har fortfarande inte samma ork som innan, kroppen stänger liksom av när den tycker att det räcker. Vardagar och jobb funkar bra förutom att jag inte riktigt orkar med när det blir för mycket folk eller tjohej, lördagar brukar jag kunna vara hyffsat social och söndagarna är helt off. Helt slut både fysiskt och psykiskt. Kan utan problem sova 5 timmar på soffan på dagen, det går bara inte att hålla sig vaken. Sjukt störigt när man har massor som man vill göra och få färdigt. Det är som att vara inlåst i nån annans jävla pensionärskropp, hur man än skriker och bankar på insidan så lyssnar den inte, bara stänger ner. Tack och hej liksom.

Det är som är jobbigast är nog egentligen att inte veta, kommer det att vara så här för alltid eller kommer jag att bli "frisk" och bli mig själv igen?

 

Jag saknar min mamma. Jag är trött på att vara vuxen. Jag vill bara krypa in i famnen hos någon som lovar att allt kommer bli bra.

 

 

 

Japp, that´s me haha. Cute but psycho.

 

Har varit extremt dålig på att uppdatera bloggen så jag tänkte bara fylla i luckorna och uppdatera er lite i korta drag om vad som hänt sen sist.

 

Efter Barnens Hus var jag arbetslös i cirkus 3-4 månader innan jag fick jobb som butikschef på Bixia. Blev uppringd av en fd kollega från Barnens Hus som undrade om jag inte kunde skicka in en ansökan. Det gjorde jag, var på intervju och fick jobbet. Var med och byggde upp butiken på Triangeln i Malmö, anställde personal och jobbade 1 år ganska precis. Sen bestämde styrelsen sig för att stänga alla butikerna (vi var 6 st butiker). Så det var bara att packa ihop och så tillbaka på ruta 1.

 

Ny arbetslöshet, inte min starka sida... I början var jag jättepeppad på nytt jobb, sökte massor och gick på intervjuer men för varje nej jag fick så blev jag mer och mer uppgiven. Till slut kraschade jag och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Ville inget, orkade inget, helt slut på energi. Hade jag fått en enda önskan uppfylld så hade det varit att få slippa. Ville bara få somna in, låg på soffan hela dagen medan ungarna var i skolan. Orkade inte mer, ville så gärna dö men hade inte ens energi till att ta livet av mig. Ironi.

Sen när kidsen kom hem på eftermiddagen så var det bara att ta på en tapper min och låtsas att allt är bra, fixa middag och läxor och läggdags så att jag kunde få gå och lägga mig i soffan igen.

Det var verkligen ingen rolig del av mitt liv. Fick hjälp med terapi och medicin och till slut lyckades jag komma tillbaka.

 

Hej sömnlösheten...

Guess who´s back, back again =)

 

Hade nästan förträngt att jag hade den här bloggen. Kom och tänka på det nu och har suttit och läst igenom gamla inlägg. Länge sen jag skrev, har inte orkat och har inte tyckt att jag har haft nåt att skriva om. Märkligt ändå med tanke på hur mycket som hänt egentligen. Får uppdatera lite mer utförligt en annan dag. Jag lever fortfarande iaf haha. Har ni saknat mig?

 

Borde verkligen sova... Sjukt störigt att bara ligga och stirra i taket, vända sig och stirra in i väggen, snurra ett par varv, kolla FB, sucka, bli för varm, ta av sig täcket, frysa om fötterna, försöka linda täcket runt bara fötterna, försöka fake-gäspa för att se om det går att lura kroppen, snurra ett par varv, fluffa kuddarna, kolla FB igen för att se om det har hänt nåt sen sist vilket det naturligtvis inte har eftersom alla andra SOVER vid denna tiden...

Konstigt att man ser ut som 100 år gammal när man kollar sig i spegeln på morgonen haha.

 

Blir långt mellan uppdateringarna här, men det händer inte så himla mycket spännande just nu som är värt att skriva om.

 

Nåt som däremot är värt att skriva om är Frusna Själar... Det är en nystartad ideell förening som jobbar för att hjälpa hemlösa i Malmö. Ett gäng eldsjälar som lägger ner massor av tid och energi på att hjälpa utsatta människor. Idag hade de insamling i Kirseberg så jag och Josefin körde dit och lämnade in ett par vinterjackor, skor och kläder som inte kommer till användning här hemma.

 

Skönt att rensa ut i garderoberna och skönt att veta att kläderna kommer till användning, hos någon som verkligen behöver det. Massor av folk kom och lämnade in grejer, blir så glad och varm i hjärtat när man ser att det faktiskt finns så många som bryr sig om. Ibland känns vårt samhälle så hårt och kallt, med brist på empati och alla gnäller om att livet är orättvist trots att dom egentligen har det ganska bra jämfört med många andra.

 

Livet kan kännas orättvist, saker kan vara jobbiga men man har i alla fall tak över huvudet och en skön säng att ligga i. Mat i kylskåpet och en garderob full med kläder.

 

Jag vill också lära mina barn att alla är lika värda. Oavsett hur man ser ut, vilken hudfärg man har, vilken läggning man har, vilken klädstil man har, om man har ett hem att gå till eller inte, så är vi alla människor och alla har rätt att bli bemötta med respekt.

 

Tyvärr finns det mycket fördomar när det gäller hemlösa. Man tror att alla uteliggare är dom där på parkbänken, gamla alkoholiserade farbröder som får skylla sig själv att dom supit bort familj och jobb, sitt liv. Så är det ju inte riktigt i verkligheten, i dagens samhälle finns det tyvärr hemlösa i alla åldrar och från olika bakgrunder.

 

Änyhaow. Känns bra att kunna hjälpa till och göra något för en medmänniska. Empati är en klart underskattad egenskap, och om jag så bara får chansen att lära mina barn EN endaste sak i livet så är det empati som är the shit :)

 

Frusna Själar har en sida på Facebook, gå gärna in och gilla den.

Har även stått lite i Lokaltidningen om dem om ni vill läsa mer.

 

Puss och kram skumbanan! <3

14 år har gått och jag saknar dig mer än någonsin...
Jag saknar att prata med dig, att skratta med dig. Saknar att berätta saker för dig, be dig om råd.

Saknar vår knäppa humor och att dansa med moppen när vi hade städdisco.

Jag saknar allt. Som fan.

 

Älskar The Neverdies nya singel STHLM. Så jäkla skön! Den gör mig glad i hela kroppen och jag vill bara dansa, sjunga (läs yla) och spela luftgitarr haha :P

  

 

 Även tidigare singeln Miss U är en sån där härlig låt som man går och nynnar på hela dagen när man har hört den. 
The Neverdies finns på både Facebook och Twitter så skutta in och ge dem lite kärlek pronto :)

 

 

Hittade den här bilden och skrattade högt. Klockren. Hade lätt kunnat vara jag, utan tvekan.

 

Alltså, jag blir så trött.

Satt och surfade runt på olika webshopar och hittade den här outfiten som det står mitt namn på, från topp till tå typ:

Sjukt dålig på att uppdatera här, jag vet. Lovar att ta mig i kragen snart :)
Pallar inte skriva nåt allvarligt inlägg idag, så det blir lite bilder istället. Porrbilder haha. My guilty pleasure...

Har sett att affärerna börjar ta fram julmust och pepparkakor, så det är väl hög tid att börja fila på önskelistan.

 

Min önskelista inför jul:

Någon som hört talas om det? Snygghetsdöden? Kanske någon som hört om någon som insjuknat i detta fenomen?

 

Jag följer ju som sagt Seike på hans blogg, och även på Twitter och Instagram. Och Facebook. Hm, börjar bli stalkervarning haha...

Jag gillar hans sätt att tänka, hans sätt att skriva och hur han uttrycker sina känslor. Att han är öppen och ärlig om depressioner och andra saker som få pratar högt om. Jag känner igen mig i mycket av vad han skriver och det är en skön känsla att inte vara ensam.

 

Men. Nu till saken, angående rubriken. Internet svämmar över av små barn som kommenterar alla hans foton med kommentarer som "Asså du dödar mig med din snygghet", "Åh maj gadd jag dör snygghetsdöden", "Omg omg omg omg", "Jag äääääälskar dig". Och när 14-åringarna öser på med sexuella inviter vill jag bara ta fram skämskudden.

 

Snygghetsdöden? Ärligt?

 

Well, vet inte var jag vill komma med detta inlägg egentligen. Är bara så förundrad över alla dessa barn som dör hela tiden, för minsta lilla. Det är min och Emelies standardfras nuförtiden btw. Omg omg omg, jag döööööööör!!!!

 

Avslutar med en bild på Seike. Skitsnygg och helt underbar. Men jag dör inte...

Jag har verkligen världens roligaste jobb, på världens bästa arbetsplats, tillsammans med världens roligaste kollegor.

Vi är ett så himla bra gäng, och vi har så kul ihop, går inte en dag utan skratt :)

 

Idag tvingade jag fina Anna att testa vår studsmatta som vi har utanför butiken. Behövde ett bra foto till vår Facebooksida :)

Har varit ledig lördag, söndag och måndag och för en gångs skull har jag lyckats få in en hel del egentid :)

 

I lördags hann jag med en snabb och efterlängtad fika med fina Mia. Igår var det som sagt YOHIO-time med Em. Roligaste dagen på länge!

 

Idag var jag och Max på Kulhuset här i Trelleborg tillsammans med min kompis Ankie och hennes barn. Ungarna busade loss och vi vuxna hann sitta ner och fika i lugn och ro. Underbart!

 

Japp, så är det. Yohio kom till stan på sin signeringsturné och det kan man ju inte missa. Så jag och min kompis E samsades med alla andra barn i Trelleborgs centrum, medelåldern var uppskattningsvis runt 6-14 år. Dock har jag hittat bildbevis på att det faktiskt fanns ett par pantertanter som var äldre än oss. Eller ja, äldre än mig. E är fortfarande på den gröna sidan av 30-strecket ;)

 

Gick hemmifrån vid 12.30 och tog ett varv upp i stan för att spana in läget. Sprang på Yohios pappa Tommy Rehn som är gitarrist i hårdrocksbandet Corroded (som för övrigt ska spela på Sweden Rock i år). Fick ett infall och var på väg att daska honom på rumpan och säga "Halloj!!" i true CrazySofia style. Tyvärr måste jag göra er besvikna och säga att jag hoppade över det haha. Sprang på honom igen senare, efter Yohios signering, och då ställde han snällt upp på bild iaf :)

 

Gick upp till busstationen och mötte upp E som hade åkt buss i en halv evighet från Lund. Vi gick ner till Rådhustorget och väntade tålmodigt på att Yohio skulle börja spela kl 14. Ställde oss ganska långt bak för att vi tyckte att vi skulle kunna se bra därifrån. Och det gjorde vi. Ända tills torget fylldes med hängivna pappor med barn på axlarna. All cred till dom dock som gör sånt här med sina barn :)

 

Yohio körde 3 låtar: Our Story, Heartbrake Hotel och Revolution. 3 av de bästa låtarna på skivan enligt mig, så jag är nöjd. Det var kul att höra honom live även om man inte såg så mycket av honom :)

 

Bild från Yohios twitter, jag och E står bak vid den blåa ingången, mellan träden. 1000 spänn till den som kan upptäcka oss haha ;P

Idag, eller egentligen ikväll, är det 12 år sedan min fina lillasyster lämnade oss. 12 långa år, 12 korta år. Det känns så länge sen, så avlägset, och ändå så nära. Svårt att förklara.

 

Tiden läker alla sår sägs det, och det stämmer nog. De öppna såren blir mindre och mindre och till slut läker dem. Men ärren efter de där såren finns kvar för alltid. Ärren som kanske inte syns utanpå men som ständigt gör sig påminda på insidan.

 

Jag kommer aldrig glömma den där dagen, när jag svarade glatt i telefon men tystnade tvärt när min pappa med tjock röst sa "Åsa lever inte längre". Vad svarar man på det? Hur ska man ta det till sig? Vad finns det som man kan säga? Inte mycket mer än "är ni hemma, jag kommer".

 

Mina föräldrar skildes när jag var liten och jag har inte vuxit upp med min pappa och mina syskon på hans sida. Vi träffades inte jättemycket, mest på skollov och någon helg här och där. Trots det så var dom alltid min trygghet i livet. En riktig kärnfamilj, där det är tryggt att vara. Inget högljutt bråk mellan de vuxna, ingen som dricker tills dom spyr, ingen som kallar dig dumma saker eller får dig att känna dig värdelös. Ingen som gör skillnad mellan barnen.

En helt vanlig familj, precis så som alla barn borde ha rätt att växa upp i.

 

Ändå mådde min lillasyster så himla dåligt att hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. Det stärker min terori om att det faktiskt inte bara är yttre faktorer som spelar in när det gäller depressioner osv. Jag tror att en stor del sitter i generna. Något som kommer inifrån.

Sedan är alla olika starka i sig själv. Mitt liv har varit en jävla bergochdalbana, men jag är fortfarande vid liv. Kanske för att jag är envis och vägrar ge mig. Jag försöker lära mig av mina mörka sidor, använda dem till något bra istället för att låta dem ta över. Jag har också haft självmordstankar, ända sen jag var liten. Men något har ändå drivit mig vidare i livet. Någon kraft som också kommer inifrån.

 

Jag kan bli så arg när folk snackar om "den enkla vägen ut". Det är så jävla nonchalant! Vad är det som är enkelt med att ta livet av sig? Visst, det kanske kan ses som en enkel utväg för att slippa sina problem. Men det finns inget enkelt med beslutet att ta sitt eget liv. Alla är olika och det är möjligt att det finns någon enstaka där ute som har tyckt att det var en enkel och smidig lösning för att komma undan.

Men har man inte varit med, när man inte vet vad det handlar om så ska man fan inte slänga runt med uttrycket "enkel utväg". Det är bara nedvärderande.

 

Nu är jag tom i huvudet och har inget mer att skriva just nu. Dax för frukost.

 

Älskar dig och saknar dig!!

 

 

Jag har märkt att mina inlägg här oftast är ganska upprörda haha, men idag blir det bara kärlek.

 

Min katt är den bästaste och underbaraste i världen. Min lilla soulmate, det var ödet, jag visste att hon var min när jag såg annonsen första gången. Det sa bara klick som kungen brukar säga (eller är det Silvia?).

 

I vilket fall som helst så finns det ju en anledning till att hon är min soulmate. Hon är lika knäpp haha. Crazy kitty.

Har aldrig träffat en katt som sover som hon gör, i de mest konstiga ställningar...

 

Vi kör en liten bildkavalkad:

 

Nu måste jag avreagera mig igen haha :)

 

Stressig dag idag. Hoppade in och jobbade på min lediga dag, sen fullt ös hem och hämta Max, iväg till verkstaden för att byta till sommardäck, tillbaka hem igen för att hämta Josefin.

Pallade inte laga mat så vi beställde pizza med hemkörning, smidigt och bra.

 

Det knackar på dörren, Max öser dit i 190 för att öppna. Vi tar emot pizzan och ska precis säga tack och hej när pizzabudet får syn på Max naglar.

Men vad är det där? frågar han.

NAGELLACK säger Max stolt och håller upp 10 blåmålade naglar.

Men du är väl ingen flicka?? säger pizzabudet.

Njä svarar Max tveksamt och förstår uppenbarligen inte vad budet fiskar efter.

 

Pizzabudet står kvar och tjatar om att det bara är flickor som har nagellack, det ska inte killar använda bla bla bla. Jag kokar, fräser tack som fan för pizzan och stänger dörren. Helt ärligt!? Jag blir så jävla arg, vad ger honom rätt att klampa in i min familj och bestämma vad som är ok och inte? Och varför i all världen skulle det inte vara ok för min 4-åriga son att ha nagellack? Josefin fick, och då ville han såklart också ha. Han fick välja färg själv, och valde blått.

 

Jag har aldrig tvingat på mina barn några "mallar". Jag uppmuntrar dem varje dag att vara sig själva, och följa sin egen väg. Josefin har alltid varit en pojkflicka som jag. När hon var liten så låg hon i rabatten och rotade efter maskar när de andra tjejerna sprang runt och lekte med såpbubblor etc. Max har alltid älskat att klä ut sig i Josefins prinsessklänningar och vill gärna ha nagellack. Samtidigt är han väldigt grabbig, älskar bilar och stora maskiner. Varför ska man begränsa sina barn, varför ska man lära dem att de inte får göra vissa saker bara för att det är manligt eller kvinnligt? Mitt jobb som förälder borde vara att ge mina barn trygghet och en bra grund att stå på i livet.

 

 

Måste ju också tillägga som en parantes att jag tycker om kvinnligt och manligt, hen är det töntigaste ordet som uppfunnits. Däremot så tycker jag inte att man ska behöva begränsa sig till det ena eller andra bara för att man är man eller kvinna. Även om jag är tjej så har jag alltid älskat bilar och motorcyklar. Det gör mig inte mindre kvinnlig. På samma sätt borde killar kunna använda nagellack utan att bli mindre manliga.

 

 Well, anyway. Var bara tvungen att vråla av mig lite :) Avslutar med en bild på min fina unge, överlycklig i syrrans paljettklänning, diadem och ballerinaskor...

 

 

Det var ju inte så länge sedan Josefin var en liten knubbig bebis tycker jag, jag menar jag har ju inte blivit speciellt mycket äldre sen dess. Nu börjar det dock bli dags att inse att tiden faktiskt har flygit iväg (vilket tyvärr innebär att jag måste erkänna att jag blivit äldre haha).

 

Hon babblar på om att hon ska gifta sig med Justin Bieber (wtf liksom), vill hellre vara med kompisar än att följa med till morfar som hon tidigare avgudat. Och det här med kläder och styling. Omg säger jag bara haha. Det ska matchas nagellack med håraccesoarer och är man inte uppmärksam på vad hon gör i badrummet på morgonen så smygs det på lite rosa läppglans innan vi ska iväg. Jösses, var ska det sluta?

 

Det här med att bli vuxen är en märklig grej. När är man vuxen, finns det någon magisk gräns man går över? Kan man vara vuxen när det passar men ändå tassa tillbaka över gränsen till ungdomen?

 

Jag har dagar när jag känner mig som 100 år gammal. Som om jag har levt i en hel evighet. Kanske för att min barndom togs ifrån mig, jag blev tvingad att växa upp alldeles för tidigt.

Ibland känner jag mig lite schitzofren. Halva jag så himla mogen, vuxen och ansvarsfull, duktig. Jobbar och sliter, driven och ambitiös. Hjälper till överallt och tar egentligen på mig alldeles för mycket.

Samtidigt har jag en halv Sofia som bara bubblar över av bus. Som bara har kul, skojar och hittar på pranks.

Så halva jag är typ 100 år gammal, och den andra halvan är max 20 haha. 

 

Jag känner inte mig så gammal som jag är. Det känns jättekonstigt att säga att jag precis har fyllt 35. Jag ÄR inte 35, det är ju gammalt. Jag är inte gammal. Jag vägrar haha. Jag känner mig inte äldre än 25, max. Hur kan det vara så?

 

Kanske jag inte vill bli gammal och vuxen för att jag någonstans i bakhuvudet har inpräntat att det inte är bra att vara vuxen. För man kan inte lita på vuxna. Vuxna sviker barn som behöver dem.

 

När jag var 11 eller 12 år gammal var jag och min styvfar på en fest hos vänner till familjen. Det var bara han och jag, kommer inte ihåg varför mamma och min lillasyster stannade hemma. I vilket fall som helst så blev han så jävla full så att jag fick köra bilen hem. Det var bara några km hem, men fortfarande längs Österlens mest trafikerade 90-väg. Fullt normalt att säga till en 11-12 åring att köra bilen hem för att man drack för mycket, eller? Men det är inte det värsta i det hela. På den festen fanns ju massor av vuxna. Varför var det ingen som ingrep? Hur kan man låta en sån sak hända? Varför ringer man inte en taxi? Eller polisen? Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tittade på dem när de stod på trappan utanför huset och såg hur jag satte mig i bilen med min packade och äckliga styvfar och körde iväg. Vuxna människor som hade all chans i världen att "rädda mig". Men som bara stod och tittade på.

 

Det är kanske för vuxna att intalar sig att det inte är deras problem. Men vems problem är det? Mitt? Jag var ju bara ett barn, vad skulle jag kunna göra? Min mamma var uppenbarligen för svag för att se verkligheten. Hon har inte heller haft det så lätt, varken i livet eller barndommen.

 

När jag kom upp i tidiga tonåren gjorde jag revolt istället. Rökte, drack, sket i allt. Vilsen, rädd och ensam. Konstant en känsla av att inte höra hemma någonstans, inte passa in. Fick höra av kompisar att de inte fick umgås med mig för att jag var en "bad influence". Lärarna suckade.

På skolavslutningen i 9:an kom tjejerna i fina klänningar, fina i håret, glada. Jag kom i svarta jeans och svart t-shirt om jag inte minns fel. Blev inslängd till rektorn för att jag var full. För full för att kunna ta bussen hem själv efter skolan tyckte de. De ringde mamma och hon kom, gav mig mitt livs första örfil mitt framför alla lärare och körde hem mig.

 

Tänk om någon endaste enda av alla dessa vuxna bara hade sett igenom fasaden. Sett det trasiga barnet istället för att bara se den där struliga tonåringen. Tänk om någon bara hade stannat upp, gett mig en kram och frågat hur jag mådde egentligen. Men det är lättare att rynka på näsan och se åt andra hållet.

 

Jag kommer aldrig rynka på näsan åt mina barns kompisar. Aldrig. Ibland kan det räcka med en kram, en känsla av att vara välkommen någonstans. Att någon finns, lyssnar och förstår. Det är inte svårt. Ibland kanske det inte hjälper, men då har man iaf försökt.