♡Sofia♡

Har varit ledig lördag, söndag och måndag och för en gångs skull har jag lyckats få in en hel del egentid :)

 

I lördags hann jag med en snabb och efterlängtad fika med fina Mia. Igår var det som sagt YOHIO-time med Em. Roligaste dagen på länge!

 

Idag var jag och Max på Kulhuset här i Trelleborg tillsammans med min kompis Ankie och hennes barn. Ungarna busade loss och vi vuxna hann sitta ner och fika i lugn och ro. Underbart!

 

Japp, så är det. Yohio kom till stan på sin signeringsturné och det kan man ju inte missa. Så jag och min kompis E samsades med alla andra barn i Trelleborgs centrum, medelåldern var uppskattningsvis runt 6-14 år. Dock har jag hittat bildbevis på att det faktiskt fanns ett par pantertanter som var äldre än oss. Eller ja, äldre än mig. E är fortfarande på den gröna sidan av 30-strecket ;)

 

Gick hemmifrån vid 12.30 och tog ett varv upp i stan för att spana in läget. Sprang på Yohios pappa Tommy Rehn som är gitarrist i hårdrocksbandet Corroded (som för övrigt ska spela på Sweden Rock i år). Fick ett infall och var på väg att daska honom på rumpan och säga "Halloj!!" i true CrazySofia style. Tyvärr måste jag göra er besvikna och säga att jag hoppade över det haha. Sprang på honom igen senare, efter Yohios signering, och då ställde han snällt upp på bild iaf :)

 

Gick upp till busstationen och mötte upp E som hade åkt buss i en halv evighet från Lund. Vi gick ner till Rådhustorget och väntade tålmodigt på att Yohio skulle börja spela kl 14. Ställde oss ganska långt bak för att vi tyckte att vi skulle kunna se bra därifrån. Och det gjorde vi. Ända tills torget fylldes med hängivna pappor med barn på axlarna. All cred till dom dock som gör sånt här med sina barn :)

 

Yohio körde 3 låtar: Our Story, Heartbrake Hotel och Revolution. 3 av de bästa låtarna på skivan enligt mig, så jag är nöjd. Det var kul att höra honom live även om man inte såg så mycket av honom :)

 

Bild från Yohios twitter, jag och E står bak vid den blåa ingången, mellan träden. 1000 spänn till den som kan upptäcka oss haha ;P

Idag, eller egentligen ikväll, är det 12 år sedan min fina lillasyster lämnade oss. 12 långa år, 12 korta år. Det känns så länge sen, så avlägset, och ändå så nära. Svårt att förklara.

 

Tiden läker alla sår sägs det, och det stämmer nog. De öppna såren blir mindre och mindre och till slut läker dem. Men ärren efter de där såren finns kvar för alltid. Ärren som kanske inte syns utanpå men som ständigt gör sig påminda på insidan.

 

Jag kommer aldrig glömma den där dagen, när jag svarade glatt i telefon men tystnade tvärt när min pappa med tjock röst sa "Åsa lever inte längre". Vad svarar man på det? Hur ska man ta det till sig? Vad finns det som man kan säga? Inte mycket mer än "är ni hemma, jag kommer".

 

Mina föräldrar skildes när jag var liten och jag har inte vuxit upp med min pappa och mina syskon på hans sida. Vi träffades inte jättemycket, mest på skollov och någon helg här och där. Trots det så var dom alltid min trygghet i livet. En riktig kärnfamilj, där det är tryggt att vara. Inget högljutt bråk mellan de vuxna, ingen som dricker tills dom spyr, ingen som kallar dig dumma saker eller får dig att känna dig värdelös. Ingen som gör skillnad mellan barnen.

En helt vanlig familj, precis så som alla barn borde ha rätt att växa upp i.

 

Ändå mådde min lillasyster så himla dåligt att hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. Det stärker min terori om att det faktiskt inte bara är yttre faktorer som spelar in när det gäller depressioner osv. Jag tror att en stor del sitter i generna. Något som kommer inifrån.

Sedan är alla olika starka i sig själv. Mitt liv har varit en jävla bergochdalbana, men jag är fortfarande vid liv. Kanske för att jag är envis och vägrar ge mig. Jag försöker lära mig av mina mörka sidor, använda dem till något bra istället för att låta dem ta över. Jag har också haft självmordstankar, ända sen jag var liten. Men något har ändå drivit mig vidare i livet. Någon kraft som också kommer inifrån.

 

Jag kan bli så arg när folk snackar om "den enkla vägen ut". Det är så jävla nonchalant! Vad är det som är enkelt med att ta livet av sig? Visst, det kanske kan ses som en enkel utväg för att slippa sina problem. Men det finns inget enkelt med beslutet att ta sitt eget liv. Alla är olika och det är möjligt att det finns någon enstaka där ute som har tyckt att det var en enkel och smidig lösning för att komma undan.

Men har man inte varit med, när man inte vet vad det handlar om så ska man fan inte slänga runt med uttrycket "enkel utväg". Det är bara nedvärderande.

 

Nu är jag tom i huvudet och har inget mer att skriva just nu. Dax för frukost.

 

Älskar dig och saknar dig!!

 

 

Jag har märkt att mina inlägg här oftast är ganska upprörda haha, men idag blir det bara kärlek.

 

Min katt är den bästaste och underbaraste i världen. Min lilla soulmate, det var ödet, jag visste att hon var min när jag såg annonsen första gången. Det sa bara klick som kungen brukar säga (eller är det Silvia?).

 

I vilket fall som helst så finns det ju en anledning till att hon är min soulmate. Hon är lika knäpp haha. Crazy kitty.

Har aldrig träffat en katt som sover som hon gör, i de mest konstiga ställningar...

 

Vi kör en liten bildkavalkad:

 

Nu måste jag avreagera mig igen haha :)

 

Stressig dag idag. Hoppade in och jobbade på min lediga dag, sen fullt ös hem och hämta Max, iväg till verkstaden för att byta till sommardäck, tillbaka hem igen för att hämta Josefin.

Pallade inte laga mat så vi beställde pizza med hemkörning, smidigt och bra.

 

Det knackar på dörren, Max öser dit i 190 för att öppna. Vi tar emot pizzan och ska precis säga tack och hej när pizzabudet får syn på Max naglar.

Men vad är det där? frågar han.

NAGELLACK säger Max stolt och håller upp 10 blåmålade naglar.

Men du är väl ingen flicka?? säger pizzabudet.

Njä svarar Max tveksamt och förstår uppenbarligen inte vad budet fiskar efter.

 

Pizzabudet står kvar och tjatar om att det bara är flickor som har nagellack, det ska inte killar använda bla bla bla. Jag kokar, fräser tack som fan för pizzan och stänger dörren. Helt ärligt!? Jag blir så jävla arg, vad ger honom rätt att klampa in i min familj och bestämma vad som är ok och inte? Och varför i all världen skulle det inte vara ok för min 4-åriga son att ha nagellack? Josefin fick, och då ville han såklart också ha. Han fick välja färg själv, och valde blått.

 

Jag har aldrig tvingat på mina barn några "mallar". Jag uppmuntrar dem varje dag att vara sig själva, och följa sin egen väg. Josefin har alltid varit en pojkflicka som jag. När hon var liten så låg hon i rabatten och rotade efter maskar när de andra tjejerna sprang runt och lekte med såpbubblor etc. Max har alltid älskat att klä ut sig i Josefins prinsessklänningar och vill gärna ha nagellack. Samtidigt är han väldigt grabbig, älskar bilar och stora maskiner. Varför ska man begränsa sina barn, varför ska man lära dem att de inte får göra vissa saker bara för att det är manligt eller kvinnligt? Mitt jobb som förälder borde vara att ge mina barn trygghet och en bra grund att stå på i livet.

 

 

Måste ju också tillägga som en parantes att jag tycker om kvinnligt och manligt, hen är det töntigaste ordet som uppfunnits. Däremot så tycker jag inte att man ska behöva begränsa sig till det ena eller andra bara för att man är man eller kvinna. Även om jag är tjej så har jag alltid älskat bilar och motorcyklar. Det gör mig inte mindre kvinnlig. På samma sätt borde killar kunna använda nagellack utan att bli mindre manliga.

 

 Well, anyway. Var bara tvungen att vråla av mig lite :) Avslutar med en bild på min fina unge, överlycklig i syrrans paljettklänning, diadem och ballerinaskor...

 

 

Det var ju inte så länge sedan Josefin var en liten knubbig bebis tycker jag, jag menar jag har ju inte blivit speciellt mycket äldre sen dess. Nu börjar det dock bli dags att inse att tiden faktiskt har flygit iväg (vilket tyvärr innebär att jag måste erkänna att jag blivit äldre haha).

 

Hon babblar på om att hon ska gifta sig med Justin Bieber (wtf liksom), vill hellre vara med kompisar än att följa med till morfar som hon tidigare avgudat. Och det här med kläder och styling. Omg säger jag bara haha. Det ska matchas nagellack med håraccesoarer och är man inte uppmärksam på vad hon gör i badrummet på morgonen så smygs det på lite rosa läppglans innan vi ska iväg. Jösses, var ska det sluta?

 

Det här med att bli vuxen är en märklig grej. När är man vuxen, finns det någon magisk gräns man går över? Kan man vara vuxen när det passar men ändå tassa tillbaka över gränsen till ungdomen?

 

Jag har dagar när jag känner mig som 100 år gammal. Som om jag har levt i en hel evighet. Kanske för att min barndom togs ifrån mig, jag blev tvingad att växa upp alldeles för tidigt.

Ibland känner jag mig lite schitzofren. Halva jag så himla mogen, vuxen och ansvarsfull, duktig. Jobbar och sliter, driven och ambitiös. Hjälper till överallt och tar egentligen på mig alldeles för mycket.

Samtidigt har jag en halv Sofia som bara bubblar över av bus. Som bara har kul, skojar och hittar på pranks.

Så halva jag är typ 100 år gammal, och den andra halvan är max 20 haha. 

 

Jag känner inte mig så gammal som jag är. Det känns jättekonstigt att säga att jag precis har fyllt 35. Jag ÄR inte 35, det är ju gammalt. Jag är inte gammal. Jag vägrar haha. Jag känner mig inte äldre än 25, max. Hur kan det vara så?

 

Kanske jag inte vill bli gammal och vuxen för att jag någonstans i bakhuvudet har inpräntat att det inte är bra att vara vuxen. För man kan inte lita på vuxna. Vuxna sviker barn som behöver dem.

 

När jag var 11 eller 12 år gammal var jag och min styvfar på en fest hos vänner till familjen. Det var bara han och jag, kommer inte ihåg varför mamma och min lillasyster stannade hemma. I vilket fall som helst så blev han så jävla full så att jag fick köra bilen hem. Det var bara några km hem, men fortfarande längs Österlens mest trafikerade 90-väg. Fullt normalt att säga till en 11-12 åring att köra bilen hem för att man drack för mycket, eller? Men det är inte det värsta i det hela. På den festen fanns ju massor av vuxna. Varför var det ingen som ingrep? Hur kan man låta en sån sak hända? Varför ringer man inte en taxi? Eller polisen? Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tittade på dem när de stod på trappan utanför huset och såg hur jag satte mig i bilen med min packade och äckliga styvfar och körde iväg. Vuxna människor som hade all chans i världen att "rädda mig". Men som bara stod och tittade på.

 

Det är kanske för vuxna att intalar sig att det inte är deras problem. Men vems problem är det? Mitt? Jag var ju bara ett barn, vad skulle jag kunna göra? Min mamma var uppenbarligen för svag för att se verkligheten. Hon har inte heller haft det så lätt, varken i livet eller barndommen.

 

När jag kom upp i tidiga tonåren gjorde jag revolt istället. Rökte, drack, sket i allt. Vilsen, rädd och ensam. Konstant en känsla av att inte höra hemma någonstans, inte passa in. Fick höra av kompisar att de inte fick umgås med mig för att jag var en "bad influence". Lärarna suckade.

På skolavslutningen i 9:an kom tjejerna i fina klänningar, fina i håret, glada. Jag kom i svarta jeans och svart t-shirt om jag inte minns fel. Blev inslängd till rektorn för att jag var full. För full för att kunna ta bussen hem själv efter skolan tyckte de. De ringde mamma och hon kom, gav mig mitt livs första örfil mitt framför alla lärare och körde hem mig.

 

Tänk om någon endaste enda av alla dessa vuxna bara hade sett igenom fasaden. Sett det trasiga barnet istället för att bara se den där struliga tonåringen. Tänk om någon bara hade stannat upp, gett mig en kram och frågat hur jag mådde egentligen. Men det är lättare att rynka på näsan och se åt andra hållet.

 

Jag kommer aldrig rynka på näsan åt mina barns kompisar. Aldrig. Ibland kan det räcka med en kram, en känsla av att vara välkommen någonstans. Att någon finns, lyssnar och förstår. Det är inte svårt. Ibland kanske det inte hjälper, men då har man iaf försökt.

Har inte fått en endaste kommentar på förra inlägget, varken här eller på Facebook, så jag antar att jag är den enda som känner att man inte hinner med sig själv ibland. All heder åt alla supermammor där ute som fixar familj, jobb, vardagspussel, umgänge med vänner och ändå hinner med att ladda batterierna och ta hand om sig själva. Ni är grymma!

 

Över till något annat.

Jag har alltid varit svag för knäppa skor, annorlunda skor, såna som inte alla har. Andra tycker att dom är fula men jag älskar dem haha.

 

Det finns ett par som jag kollat på länge, men inte beställt. Men nu, nuuu är de på väg hem till mig :)
Johan sa att han vägrar gå någonstans med mig om jag har dem på mig, vilket får mig att vilja ha dem ännu mer haha.

 

 

Love love love haha. Dom har en liten svans också, vilket inte syns på bilden.

 

Folk pratar om att man ska ta hand om sitt inre barn och allt det där. Well, mitt inre barn är fortfarande i trotsåldern och tycker om att göra tvärtemot. Om någon säger åt mig att jag inte ska göra något eller inte välja de där fula skorna så kan man ge sig sjutton på att det är precis vad jag gör. Har ett stort behov av "kan själv" vilket kan vara både bra och dåligt.

 

Hittade ett par andra skor också, på rea, men jag vet inte om jag ska behålla dem.