♡Sofia♡

Ibland hade det varit skönt att kunna stänga in sig någonstans, och bara få vara. I tystnad. Utan tjat, utan det eviga tjafsandet, syskongnabbet.  "Maaaaamma - Max gjorde så, Josefin sa så, ja men han sa så, men hon började!"

Jag önskar att jag var född med mer tålamod, eller att det kunde gå att köpa på burk. Gärna billigt och i storpack.

 

Jag har ett stort behov av att vara ifred (samtidigt som jag inte vill vara ensam, märkligt fenomen. Skriver mer om det en annan gång). Tyvärr blir det sällan någon egentid för min del, även om det så väl skulle behövas. På morgonen är det alltid stressigt och tjatigt när vi ska iväg. Sen jobbar man hela dagen, och eftersom jag jobbar i butik så blir det inte mycket egentid där heller haha. Missförstå inte, jag älskar mitt jobb och vill absolut inte jobba med något annat :)

 

Sen kommer man hem, fullt ös på ungarna. Båda har fått talets gåva om man säger så, det är inte tyst en sekund hos oss. Utom möjligtvis på lördagar när den första biten av lördagsgodiset intas. Sen babblas det igen.

Kidsen går och lägger sig kl 20 och sen ska man vara social med maken, städa undan, förbereda morgondagen.

 

När hinner folk med sig själva? Eller är det bara jag som har ett sånt extremt behov att få vara ifred en stund, bara ha tyst omkring mig, inte behöva vara social eller tänka på annat?

 

Detta kanske missförstås och det är inte meningen. Jag älskar mina barn och min familj, skulle inte byta ut dem för något i hela världen. Jag är enormt tacksam för vad jag har, en fin och frisk familj, ett jobb jag trivs med. Det är bara att ibland känns det som om det äter upp mig. Jag hinner aldrig slappna av och ladda batterierna. Hinner inte vara Sofia.

Misstänker att det finns fler där ute som känner likadant, men det är ett sånt där typiskt förbjudet ämne att prata om tyvärr. I don´t care haha, jag delar gärna med mig av det förbjudna. Folk får dömma och tycka vad dom vill.

 

Story of my life:

 

 

Diskuterade bloggande med min fina vän och musiktvilling E häromdagen, och jag sa att jag bloggar ju egentligen inte för någon annans skull, utan mer för att det är det bästa sättet jag hittat hittills för att "rensa ryggsäcken" som jag bär runt det förflutna i.

 

I min blogg kommer det aldrig att bli "dagens outfit" eller "det här ska jag äta till lunch". Absolut inget illa menat mot dem som bloggar om sånt, men det är liksom inte min grej. Dessutom jobbar jag alltid vilket innebär att dagens outfit skulle bli väldigt enformig haha, no offence to jobbet, men våra jobbkläder är inte så himla fashionabla ;)

 

I vilket fall som helst så tyckte E att jag skulle göra en kompromiss och köra dagens accesoar istället. Haha. Ja, one time only så håll tillgodo E:

 

 

Jag har verkligen skitsvårt att varva ner och ta det lugnt, mestadels för att jag alltid har haft min kompis Ångest flåsande i nacken.

Nu på "äldre dar" har jag försökt att jobba med det där, att ta dagar ibland och bara göra ingenting. Att lyssna på kroppen och inse att det faktiskt är dax att varva ner och vila. Det går sådär haha.

 

Just det där med ångest är ett kapitel för sig. Jag vet inte om alla ni som läser detta har erfarenhet av ångest, men it´s a bitch. Dock så var det inte förren ett par år sedan som jag förstod att det är det jag har dragits med hela mitt liv. Det var en kompis, som jag egentligen inte kännt så länge då, som sa till mig: ja, men det där är ju ångest. Jaha? Haha, ångest har man ju hört talas om. man känner igen ordet och slänger runt med det emellanåt. Typ "men åååhh jag får sån ångest av det här" osv. Men vet man egentligen vad det är, på riktigt? Kan man se på folk att dom har ångest? Kanske massor av folk man känner springer runt med ångest utan att vi ser det. Kanske för att de döljer det. Eller som i mitt fall, de kanske inte ens vet att det är ångest de har?

 

Jag har alltid varit rastlös av mig, måste ha något att göra hela tiden. Förr kunde jag i perioder börja jaga upp mig mitt på dagen för att jag inte hade något speciellt att göra när jag kom hem efter jobbet. Måste ha något att göra hela tiden, för annars blir jag orolig i hela kroppen och vet liksom inte var jag ska bli av. Svårt att andas, man får påminna sig om att ta djupa andetag, annars får man inte luft i lungorna ordentligt, det snöras ihop i halsen. Ångest. Kanske för att man försöker fly. Fly från verkligheten, det som är jobbigt. Fly från det förflutna.

 

I vilket fall som helst så har jag varit så van vid det där, det har ju liksom funnits där alltid. Trodde att det var så jag var som person. Det är ju ingen som har förstått det tidigare, att jag har en himlans massa ångest som jag bär med mig överallt. Att jag kanske inte egentligen är så där rastlös och rotlös, utan att det faktiskt är något som går att bota.

 

Det har blivit mycket bättre nu när jag har lärt mig vad det är och hur jag ska hantera det. Men det är fortfarande inte borta. Hur kan det vara så svårt att bli av med?

Gick i terapi typ 10 gånger hos en jättegullig dam, men hon konstaterade "Ja, men du är ju inte djupt deprimerad eller så. Det är ju bara ångest, och du är ju stark och klok och har lärt dig att se mönster i både dig själv och andra. Det kommer gå bra för dig". Fot i röven, ut och tack för att du lämnar plats åt någon som verkligen behöver det. Story of my life: ja men du är ju så stark och duktig, det klarar du.

 

Anyway, tänkte bara belysa det där med ångest lite. Det är så himla vanligt, och ändå är det ingen som pratar om det, på riktigt. Det är inget konstigt att ha ångest, man blir inte en sämre människa eller utsedd till freak om man berättar. Så om du som läser har ångest - sjung ut och be om hjälp!

 

Puss och kram!

Det brukar alltid vara stressigt här på morgonen. Josefin ska till skolan, Max till dagmamman och jag till jobbet. Max är alltid på tvären och ska inte ha dom jeansen eller det pålägget på mackan osv, och Josefin är en dagdrömmare som måste tjatas på för att hon ska bli klar i tid. I fucking hate mornings. Ett evigt tjatande och gnällande, och alltid stressigt.

 

Men i morse var det av någon anledning väldigt smidigt, Loppan iväg till skolan i tid och jag och Mr Max hade en stund över innan vi skulle iväg. Och vad gör man med en stund över? Busar! ;)

 

 

 

Jaha, då var det vinter igen... Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Så länge det bara snöar rakt ner så är det väl ganska mysigt faktiskt. Men våren är väldigt efterlängtad nu. Solsken, gröna blad som börjar dyka upp och lite fågelkvitter. Ja tack.

 

Ledig idag. Eller ledig från jobbet iaf. Hyffsat. Har varit inne och svarat på lite frågor på Barnens Hus gemensamma Facebooksida, men NU ska jag vara ledig. (om ni har Facebook så gå in och gilla vet ja, både Barnens Hus och Barnens Hus Burlöv. Alla som gillar får en puss.)

 

Har försökt byta profilbild här på bloggen, men det går ju jäkligt dåligt. Hur jag än gör så blir jag inte av med den gamla, som verkligen är gammal haha. Har kontaktat support, så vi får väl se om vi kan få till en nyare bild inom kort.

 

Idag ska vi till veterinären kl 10 med båda katterna. Sigge ska vaccineras och Bell ska ta bort stygnen efter steriliseringen. Sen är det min tur, ska vara hos läkaren i eftermiddag och kolla upp min häl som vägrar sluta göra ont. Inte så praktiskt med kass fot när man jobbar i butik, står och går hela dagarna.

 

Nä asså nu får det vara slut på det här tråkiga inlägget, jag kan höra hur intresseklubbarna antecknar haha ;) Puss och kram på er!

Nikki Sixx har alltid varit min man, men han börjar bli till åren och jag börjar fundera på om det är dax att byta ut honom...

Jag har alltid varit svag för män med ambition och driv, som jobbar hårt och tar sig någonstans i livet mot alla odds och oavsett hur många som säger att de aldrig kommer klara det. Som sticker ut ur mängden och inte är rädda för att stå för vem de är. That´s hot! :) Ovanpå det så är jag ju löjligt svag för en cool frisyr, gärna spretigt och i olika färger. Och humor, det är ett måste! :) Allt det där har Nikki, men det finns även en yngre variant som också har allt det där:

 

(bilderna kommer från google)

Jag har fått höra från flera håll att folk blir ledsna av att läsa det jag skriver om min mamma. Väldigt gulligt att folk bryr sig om, och att det finns så mycket empati där ute. Samtidigt vill jag bara säga - don´t be sad :)

 

Det är sorgligt att förlora sin mamma så tidigt som jag gjorde, men samtidigt så finns det många positiva saker också.

Jag slipper sätta henne på ett hem när hon blir gammal, jag slipper oroa mig för att de ska väga hennes blöjor eller glömma henne på toaletten. Jag behöver inte ha ångest för att jag inte hinner besöka henne så ofta som jag skulle vilja.

 

Jag har redan gått igenom det där, jag har redan varit mamma till min mamma. Jag har tagit hand om henne, fixat mat till henne och hållt henne sällskap. Bytt hennes blöjor, duschat henne och tvättat hennes hår. Kört henne till sjukhuset varje vecka och hållt hennes hand när hon fick cellgifter. Legat brevid henne på sängen och strykt henne över håret, funnits där. Pratat om allt och inget. Det förflutna och framtiden.

 

Jag är glad att vi fick den tiden tillsammans. Att jag inte hade någon egen familj att ta hand om samtidigt, att jag kunde fokusera all min tid på att finnas där för henne.

 

Självklart saknar jag henne, enormt mycket. Vissa dagar är jag arg och ledsen och besviken över att livet kan vara så jävla orättvist. Det kan kännas sorgligt att mina barn aldrig fick träffa sin mormor. Men samtidigt är jag glad för att de slipper gå igenom sorgen att förlora henne sen.

Man tjänar inget på att gå och drälla i det förflutna, det är bättre att blicka framåt, hitta ljuspunkterna i livet och göra det bästa man kan av den situationen man är i.

 

Asså det här med komplimanger är ju inte min starka sida.

Jag är duktig på att dela ut dem, jag tycker om att ge komplimanger och att boosta folk. Tycker att det är viktigt, alla behöver höra positiva saker om sig själva och få känna sig uppskattade. Däremot så suger jag på att ta emot komplimanger och jag försöker verkligen jobba på det.

 

Får jag komplimanger så brukar jag oftast skratta bort det eller snabbt svara nåt kaxigt. "Fan vad bra det blev Sofia -Klart det blev, det är ju jag som har gjort det". Eller "det vet jag väl", eller "eller hur, vad skulle du gjort utan mig?". Alltid ett rappt svar med glimten i ögat.

Av någon anledning är det extremt svårt att bara säga "tack, vad glad jag blir. Eller "kul att höra". Hur kan det komma sig? Är det kanske en undermedveten känsla av att det ändå inte är på riktigt, att folk inte menar det egentligen. Att jag inte är värdig? När man har fått höra hela sin uppväxt att man är värdelös, att man aldrig kommer bli något, då är det svårt att lita på att folk faktiskt tycker om en som man är.

 

På något sätt så vet jag ju att folk menar vad de säger till mig (oftast), men samtidigt kan jag inte ta det till mig. Skitstörigt.

 

I vilket fall som helst, så är det oväntade, ärliga komplimanger som är det svåraste. Det händer inte ofta att jag blir mållös, men ibland händer det haha. För några månader sedan fick jag ett meddelande med världens finaste komplimang i. Så här stod det:

 

"Du har FANTASTISKT vackra ögon BL.A. och dessutom en personlighet som matchar det! Naturligt vacker, insidan ut, alltid lika glad och otroligt lätt och trevlig att prata med *phew*. Nu fick jag sagt det."

 

Jag visste inte var jag skulle bli av, blev helt tagen på sängen så att säga. Det kom som en total överraskning och från helt oväntat håll. Det är nog den finaste komplimangen jag har fått, någonsin. Annars brukar det alltid finnas en underliggande ton av ska vi knulla, men detta var så ärligt, från hjärtat och utan ragg överhuvudtaget. Bara någon som ville ge mig en ärlig komplimang. Jag blev så generad att jag inte visste var jag skulle bli av, stammade iväg ett ynkligt "hehe tack" typ.

Jag har fortfarande dåligt samvete, jag borde ju ha förklarat hur glad jag blev, att det verkligen lyste upp min dag, Varför ska det vara så svårt?

Så, om du läser detta så passar jag på att tacka från djupet av mitt hjärta. Jag blev verkligen, verkligen jätteglad!

 

Anyway, nu ska jag sluta svamla. Ville bara säga att vi borde bli bättre på att ge varandra komplimanger, det krävs så lite för att göra någon glad :)

 

Puss puss pusselipuss!

 

Hittade den här idag. Är inte så förtjust i vin, men det går ju att byta ut mot godis. Här, ta lite godis :) Vinst varje gång!

 

När jag var liten hade jag en annorlunda önskan. Det jag mest av allt ville ha var inte en hundvalp eller en ponny. Det jag mest av allt ville ha var en sån mamma som alla andra hade.

En mamma med lång kjol, permanentat hår och platt handväska. En sån som jobbade med någon vanligt. En sån som hade maten klar kl 17 varje dag. En sån som passade in...

 

Min mamma var inte sån. För det första var hon från Stockholm, vilket sticker ut när man flyttar till Österlen. För det andra var hon egenföretagare och jobbade jämt.

Hon hade kort frisyr, spretigt hår med slingor i. Drog sig inte för att dra iväg på föräldramöte i röda skinnbyxor.

Dom andras mammor körde Volvo kombi och min mamma hade en stor fyrhjulsdriven pick up.

 

Jag minns en gång när vi skulle på teater med klassen och några föräldrar ställde upp och körde oss. Min mamma körde två varv i varenda rondell från Österlen till Malmö så ungarna flög i baksätet. Dom skrattade och tyckte att det var jätteroligt, jag satt i framsätet och ville dö lite av skam.

 

Det där höll i sig. Lagom pinsamt i tonåren när man är ute på kvällen med kompisar, möter mamma som är ute på sista kvällsrundan med hunden. Och vad har hon på sig? Min svarta bomberjacka med stort Guns ´n Roses tryck på ryggen. Kompisarna flinar och jag vill dö. Igen. Mamma vinkar glatt och pinnar vidare med hunden.

 

På den tiden önskade jag verkligen att hon hade kunnat vara en mamma i mängden istället. Nu på äldre dar kan jag se tillbaka på det och skratta. Bli varm i hjärtat och tänka att det var ju ganska ball ändå.

 

I vilket fall som helst så slog det mig för ett tag sedan, något som jag inte tänkt på innan. Nu är det ju jag som är mamman. Den enda mamman med tuppkam. Den enda mamman med långhåriga fårstövlar. Den enda mamman med doc martens med neonrosa snören. Den där pinsamma mamman som har disco hemma och dansar med dotterns kompisar som fnittrar förtjust medans dottern lite anklagande säger: amen mamma!

 

Cirkeln är sluten med andra ord. And I like it.

 

 

 

Hittade den här bilden, kunde inte sagt det bättre själv...

 

 

 

Hade en intressant konversation med Max i bilen.

 

Max: Kan du sätta på jakamuschaka?

Jag: Vadå?

Max: Kan du sätta på jakamuschaka?

Jag: Jag vet inte vilken du menar?

Max: Jakamuschaka.

Jag: Jo, men jag vet inte vilken det är?

Max: JAKAMUUUUSCHAKA!

Jag: Amen hjärtat, jag vet inte vilken det är? 

Max: Asså nä, jag orkar inte tjata om det här mer (vänder sig bort och tittar surt ut genom rutan).

 

Är det någon där ute som har den minsta aning om vilken låt jakamuschaka är får ni gärna höra av er ;)

 

Skitunge <3

 

Helt underbart väder ute idag, har varit ute på en liten morgonpromenad. Solen skiner, det är vindstilla och fåglarna kvittrar. Visserligen fortfarande kallt, men känns som vår i luften. Underbart, längtar efter ljuset nu.

 

Idag ska jag och Max till min älskade pappa och fira födelsedagar med släkten. Min kusin fyllde år i torsdags, farmor igår, pappa på måndag och jag på tisdag. Praktiskt att fira alla samtidigt :)

Josefin börjar bli stor märker jag. Hon ville hellre hem till en kompis än att följa med hem till morfar. Det är väl bara att vänja sig.

 

Hittade en gammal bild från när jag var liten. Jag sitter i pappas knä och funderar på om mamma tänker äta hela tårtan. Så nu vet ni var jag har ärvt min crazy sida ifrån ;) Mammas bror är också med på ett hörn. Vet inte vad vi firar men det är trevligt att ha lite bilder från den tiden då barndommen fortfarande var en trevlig upplevelse.

 

 

Ikväll är det Melodifestivalen, men vet inte om jag ska kolla. Andra chansen känns inte så spännande, tror att jag sparar mig till finalen istället :) Var många år sen jag kollade på Melodifestivalen, men gjorde ett undantag i år för Yohio. Hoppas att han vinner hela skiten, det behövs nåt annorlunda. Tycker att det är coolt att han är så ung och ändå har kommit så långt i sin karriär och att han vågar följa sin dröm och stå för den han är.

 

Nä, dax för frukost!

Puss och kram på er!

Kom precis på att jag faktiskt har en blogg haha. Kan knappast skryta med någon flitig uppdatering men behovet börjar smyga sig på...

Ibland är det mycket man går och bär på som man inte pratar med folk om, som man egentligen behöver få ur sig, ventilera och lägga bakom sig. Jag glömmer liksom bort att jag har många i min närhet som faktiskt gärna lyssnar och hjälper. Jag är så van att klara mig själv, vara självständig och stark, inte be om hjälp eller visa mig "svag". Alltid ta hand om alla andra istället för att ta hand om mig själv. Så himla dumt. Men har man kört på så i 30+ år så är det inte så lätt att ändra på det.

Jag är alltid fokuserad på att vara positiv, peppa och hjälpa andra, vara duktig... På något sätt har det blivit ett sätt för mig att överleva tror jag. Jag måste hålla mig extremt positiv i tanken för att inte de mörka sidorna av mig ska ta över. De sidorna som tycker att livet är orättvist och faktiskt ganska meningslöst att leva. Som tycker att det hade varit jäkligt skönt att bara somna in och slippa kämpa mer. För det är så det känns, att jag har spenderat hela mitt liv med att kämpa och ibland blir det för mycket. Bägaren rinner över och de mörka sidorna tar över.

 

Jag funderar ibland på varför det har varit så mycket skit i mitt liv. Varför fick jag växa upp med en alkoholist till styvfar som tyckte att det var helt ok att förklara för mig hur värdelös jag var, att det aldrig skulle bli något av mig. Samtidigt kunde han inte låta bli att tafsa på mig trots att jag bara var ett barn. Om jag gjorde motstånd fick jag höra att jag var en likadan surkärring som min mamma.  De skildes när jag var 15 så man får väl vara glad för att han inte var kvar längre än så.

 

Min mamma gick bort i cancer 44 år gammal när jag var 21. Varför fick jag inte behålla henne längre? Vad är meningen med det?

 

Min lillasyster tog livet av sig 1,5 år senare, 1 månad innan hon skulle fylla 15 år. Vad är meningen med att en sån ung människa mår så dåligt att hon inte ser någon annan utväg? Och vi har inte samma mamma, så det är inte pga det. Min fina lillasyster hade en bra uppväxt med min pappa och hans fru (hennes mamma) i en riktig kärnfamilj, en normal uppväxt, med stabilitet och kärlek. Och ändå orkade hon inte med livet. Det måste komma inifrån på något sätt, det där mörka. Jag önskar att hon hade varit kvar längre, att hon hade lärt känna mig bättre och kanske funnit tröst i att jag har samma mörka sidor i mig som hon hade. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra, men nu är det försent.

 

Usch vad deprimerande det här blev haha, får bli en fortsättning på terapin en annan dag. Orkar inte mera nu.

 

För att lätta upp det hela kommer en liten bild på mitt sällskap i soffan. Natti natti!