♡Sofia♡

Jag är så trött på att vara trött...

 

Jag saknar tiden när jag var som en Duracellkanin och fick hur mycket som helst gjort, massor av energi som aldrig tog slut, alla bollar i luften samtidigt. Förmodligen falsk energi eller vad man ska kalla det, det var egentligen ångesten som drev på. Eller rädslan för att den skulle hinna ikapp. Slappnar man av så kommer ångesten som ett brev på posten, lösningen blir då att alltid ha nåt att göra så att man inte hinner slappna av. Superbra lösning till det inte går längre. Tills man kraschar in i den berömda väggen.

 

Är mycket bättre nu, men det märks att kroppen har tagit stryk. Jag har fortfarande inte samma ork som innan, kroppen stänger liksom av när den tycker att det räcker. Vardagar och jobb funkar bra förutom att jag inte riktigt orkar med när det blir för mycket folk eller tjohej, lördagar brukar jag kunna vara hyffsat social och söndagarna är helt off. Helt slut både fysiskt och psykiskt. Kan utan problem sova 5 timmar på soffan på dagen, det går bara inte att hålla sig vaken. Sjukt störigt när man har massor som man vill göra och få färdigt. Det är som att vara inlåst i nån annans jävla pensionärskropp, hur man än skriker och bankar på insidan så lyssnar den inte, bara stänger ner. Tack och hej liksom.

Det är som är jobbigast är nog egentligen att inte veta, kommer det att vara så här för alltid eller kommer jag att bli "frisk" och bli mig själv igen?

 

Jag saknar min mamma. Jag är trött på att vara vuxen. Jag vill bara krypa in i famnen hos någon som lovar att allt kommer bli bra.