♡Sofia♡

Idag, eller egentligen ikväll, är det 12 år sedan min fina lillasyster lämnade oss. 12 långa år, 12 korta år. Det känns så länge sen, så avlägset, och ändå så nära. Svårt att förklara.

 

Tiden läker alla sår sägs det, och det stämmer nog. De öppna såren blir mindre och mindre och till slut läker dem. Men ärren efter de där såren finns kvar för alltid. Ärren som kanske inte syns utanpå men som ständigt gör sig påminda på insidan.

 

Jag kommer aldrig glömma den där dagen, när jag svarade glatt i telefon men tystnade tvärt när min pappa med tjock röst sa "Åsa lever inte längre". Vad svarar man på det? Hur ska man ta det till sig? Vad finns det som man kan säga? Inte mycket mer än "är ni hemma, jag kommer".

 

Mina föräldrar skildes när jag var liten och jag har inte vuxit upp med min pappa och mina syskon på hans sida. Vi träffades inte jättemycket, mest på skollov och någon helg här och där. Trots det så var dom alltid min trygghet i livet. En riktig kärnfamilj, där det är tryggt att vara. Inget högljutt bråk mellan de vuxna, ingen som dricker tills dom spyr, ingen som kallar dig dumma saker eller får dig att känna dig värdelös. Ingen som gör skillnad mellan barnen.

En helt vanlig familj, precis så som alla barn borde ha rätt att växa upp i.

 

Ändå mådde min lillasyster så himla dåligt att hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. Det stärker min terori om att det faktiskt inte bara är yttre faktorer som spelar in när det gäller depressioner osv. Jag tror att en stor del sitter i generna. Något som kommer inifrån.

Sedan är alla olika starka i sig själv. Mitt liv har varit en jävla bergochdalbana, men jag är fortfarande vid liv. Kanske för att jag är envis och vägrar ge mig. Jag försöker lära mig av mina mörka sidor, använda dem till något bra istället för att låta dem ta över. Jag har också haft självmordstankar, ända sen jag var liten. Men något har ändå drivit mig vidare i livet. Någon kraft som också kommer inifrån.

 

Jag kan bli så arg när folk snackar om "den enkla vägen ut". Det är så jävla nonchalant! Vad är det som är enkelt med att ta livet av sig? Visst, det kanske kan ses som en enkel utväg för att slippa sina problem. Men det finns inget enkelt med beslutet att ta sitt eget liv. Alla är olika och det är möjligt att det finns någon enstaka där ute som har tyckt att det var en enkel och smidig lösning för att komma undan.

Men har man inte varit med, när man inte vet vad det handlar om så ska man fan inte slänga runt med uttrycket "enkel utväg". Det är bara nedvärderande.

 

Nu är jag tom i huvudet och har inget mer att skriva just nu. Dax för frukost.

 

Älskar dig och saknar dig!!