♡Sofia♡

Det här med att bli vuxen är en märklig grej. När är man vuxen, finns det någon magisk gräns man går över? Kan man vara vuxen när det passar men ändå tassa tillbaka över gränsen till ungdomen?

 

Jag har dagar när jag känner mig som 100 år gammal. Som om jag har levt i en hel evighet. Kanske för att min barndom togs ifrån mig, jag blev tvingad att växa upp alldeles för tidigt.

Ibland känner jag mig lite schitzofren. Halva jag så himla mogen, vuxen och ansvarsfull, duktig. Jobbar och sliter, driven och ambitiös. Hjälper till överallt och tar egentligen på mig alldeles för mycket.

Samtidigt har jag en halv Sofia som bara bubblar över av bus. Som bara har kul, skojar och hittar på pranks.

Så halva jag är typ 100 år gammal, och den andra halvan är max 20 haha. 

 

Jag känner inte mig så gammal som jag är. Det känns jättekonstigt att säga att jag precis har fyllt 35. Jag ÄR inte 35, det är ju gammalt. Jag är inte gammal. Jag vägrar haha. Jag känner mig inte äldre än 25, max. Hur kan det vara så?

 

Kanske jag inte vill bli gammal och vuxen för att jag någonstans i bakhuvudet har inpräntat att det inte är bra att vara vuxen. För man kan inte lita på vuxna. Vuxna sviker barn som behöver dem.

 

När jag var 11 eller 12 år gammal var jag och min styvfar på en fest hos vänner till familjen. Det var bara han och jag, kommer inte ihåg varför mamma och min lillasyster stannade hemma. I vilket fall som helst så blev han så jävla full så att jag fick köra bilen hem. Det var bara några km hem, men fortfarande längs Österlens mest trafikerade 90-väg. Fullt normalt att säga till en 11-12 åring att köra bilen hem för att man drack för mycket, eller? Men det är inte det värsta i det hela. På den festen fanns ju massor av vuxna. Varför var det ingen som ingrep? Hur kan man låta en sån sak hända? Varför ringer man inte en taxi? Eller polisen? Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tittade på dem när de stod på trappan utanför huset och såg hur jag satte mig i bilen med min packade och äckliga styvfar och körde iväg. Vuxna människor som hade all chans i världen att "rädda mig". Men som bara stod och tittade på.

 

Det är kanske för vuxna att intalar sig att det inte är deras problem. Men vems problem är det? Mitt? Jag var ju bara ett barn, vad skulle jag kunna göra? Min mamma var uppenbarligen för svag för att se verkligheten. Hon har inte heller haft det så lätt, varken i livet eller barndommen.

 

När jag kom upp i tidiga tonåren gjorde jag revolt istället. Rökte, drack, sket i allt. Vilsen, rädd och ensam. Konstant en känsla av att inte höra hemma någonstans, inte passa in. Fick höra av kompisar att de inte fick umgås med mig för att jag var en "bad influence". Lärarna suckade.

På skolavslutningen i 9:an kom tjejerna i fina klänningar, fina i håret, glada. Jag kom i svarta jeans och svart t-shirt om jag inte minns fel. Blev inslängd till rektorn för att jag var full. För full för att kunna ta bussen hem själv efter skolan tyckte de. De ringde mamma och hon kom, gav mig mitt livs första örfil mitt framför alla lärare och körde hem mig.

 

Tänk om någon endaste enda av alla dessa vuxna bara hade sett igenom fasaden. Sett det trasiga barnet istället för att bara se den där struliga tonåringen. Tänk om någon bara hade stannat upp, gett mig en kram och frågat hur jag mådde egentligen. Men det är lättare att rynka på näsan och se åt andra hållet.

 

Jag kommer aldrig rynka på näsan åt mina barns kompisar. Aldrig. Ibland kan det räcka med en kram, en känsla av att vara välkommen någonstans. Att någon finns, lyssnar och förstår. Det är inte svårt. Ibland kanske det inte hjälper, men då har man iaf försökt.