♡Sofia♡

Jag har fått höra från flera håll att folk blir ledsna av att läsa det jag skriver om min mamma. Väldigt gulligt att folk bryr sig om, och att det finns så mycket empati där ute. Samtidigt vill jag bara säga - don´t be sad :)

 

Det är sorgligt att förlora sin mamma så tidigt som jag gjorde, men samtidigt så finns det många positiva saker också.

Jag slipper sätta henne på ett hem när hon blir gammal, jag slipper oroa mig för att de ska väga hennes blöjor eller glömma henne på toaletten. Jag behöver inte ha ångest för att jag inte hinner besöka henne så ofta som jag skulle vilja.

 

Jag har redan gått igenom det där, jag har redan varit mamma till min mamma. Jag har tagit hand om henne, fixat mat till henne och hållt henne sällskap. Bytt hennes blöjor, duschat henne och tvättat hennes hår. Kört henne till sjukhuset varje vecka och hållt hennes hand när hon fick cellgifter. Legat brevid henne på sängen och strykt henne över håret, funnits där. Pratat om allt och inget. Det förflutna och framtiden.

 

Jag är glad att vi fick den tiden tillsammans. Att jag inte hade någon egen familj att ta hand om samtidigt, att jag kunde fokusera all min tid på att finnas där för henne.

 

Självklart saknar jag henne, enormt mycket. Vissa dagar är jag arg och ledsen och besviken över att livet kan vara så jävla orättvist. Det kan kännas sorgligt att mina barn aldrig fick träffa sin mormor. Men samtidigt är jag glad för att de slipper gå igenom sorgen att förlora henne sen.

Man tjänar inget på att gå och drälla i det förflutna, det är bättre att blicka framåt, hitta ljuspunkterna i livet och göra det bästa man kan av den situationen man är i.