♡Sofia♡

Kom precis på att jag faktiskt har en blogg haha. Kan knappast skryta med någon flitig uppdatering men behovet börjar smyga sig på...

Ibland är det mycket man går och bär på som man inte pratar med folk om, som man egentligen behöver få ur sig, ventilera och lägga bakom sig. Jag glömmer liksom bort att jag har många i min närhet som faktiskt gärna lyssnar och hjälper. Jag är så van att klara mig själv, vara självständig och stark, inte be om hjälp eller visa mig "svag". Alltid ta hand om alla andra istället för att ta hand om mig själv. Så himla dumt. Men har man kört på så i 30+ år så är det inte så lätt att ändra på det.

Jag är alltid fokuserad på att vara positiv, peppa och hjälpa andra, vara duktig... På något sätt har det blivit ett sätt för mig att överleva tror jag. Jag måste hålla mig extremt positiv i tanken för att inte de mörka sidorna av mig ska ta över. De sidorna som tycker att livet är orättvist och faktiskt ganska meningslöst att leva. Som tycker att det hade varit jäkligt skönt att bara somna in och slippa kämpa mer. För det är så det känns, att jag har spenderat hela mitt liv med att kämpa och ibland blir det för mycket. Bägaren rinner över och de mörka sidorna tar över.

 

Jag funderar ibland på varför det har varit så mycket skit i mitt liv. Varför fick jag växa upp med en alkoholist till styvfar som tyckte att det var helt ok att förklara för mig hur värdelös jag var, att det aldrig skulle bli något av mig. Samtidigt kunde han inte låta bli att tafsa på mig trots att jag bara var ett barn. Om jag gjorde motstånd fick jag höra att jag var en likadan surkärring som min mamma.  De skildes när jag var 15 så man får väl vara glad för att han inte var kvar längre än så.

 

Min mamma gick bort i cancer 44 år gammal när jag var 21. Varför fick jag inte behålla henne längre? Vad är meningen med det?

 

Min lillasyster tog livet av sig 1,5 år senare, 1 månad innan hon skulle fylla 15 år. Vad är meningen med att en sån ung människa mår så dåligt att hon inte ser någon annan utväg? Och vi har inte samma mamma, så det är inte pga det. Min fina lillasyster hade en bra uppväxt med min pappa och hans fru (hennes mamma) i en riktig kärnfamilj, en normal uppväxt, med stabilitet och kärlek. Och ändå orkade hon inte med livet. Det måste komma inifrån på något sätt, det där mörka. Jag önskar att hon hade varit kvar längre, att hon hade lärt känna mig bättre och kanske funnit tröst i att jag har samma mörka sidor i mig som hon hade. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra, men nu är det försent.

 

Usch vad deprimerande det här blev haha, får bli en fortsättning på terapin en annan dag. Orkar inte mera nu.

 

För att lätta upp det hela kommer en liten bild på mitt sällskap i soffan. Natti natti!