♡Sofia♡

Jag har verkligen skitsvårt att varva ner och ta det lugnt, mestadels för att jag alltid har haft min kompis Ångest flåsande i nacken.

Nu på "äldre dar" har jag försökt att jobba med det där, att ta dagar ibland och bara göra ingenting. Att lyssna på kroppen och inse att det faktiskt är dax att varva ner och vila. Det går sådär haha.

 

Just det där med ångest är ett kapitel för sig. Jag vet inte om alla ni som läser detta har erfarenhet av ångest, men it´s a bitch. Dock så var det inte förren ett par år sedan som jag förstod att det är det jag har dragits med hela mitt liv. Det var en kompis, som jag egentligen inte kännt så länge då, som sa till mig: ja, men det där är ju ångest. Jaha? Haha, ångest har man ju hört talas om. man känner igen ordet och slänger runt med det emellanåt. Typ "men åååhh jag får sån ångest av det här" osv. Men vet man egentligen vad det är, på riktigt? Kan man se på folk att dom har ångest? Kanske massor av folk man känner springer runt med ångest utan att vi ser det. Kanske för att de döljer det. Eller som i mitt fall, de kanske inte ens vet att det är ångest de har?

 

Jag har alltid varit rastlös av mig, måste ha något att göra hela tiden. Förr kunde jag i perioder börja jaga upp mig mitt på dagen för att jag inte hade något speciellt att göra när jag kom hem efter jobbet. Måste ha något att göra hela tiden, för annars blir jag orolig i hela kroppen och vet liksom inte var jag ska bli av. Svårt att andas, man får påminna sig om att ta djupa andetag, annars får man inte luft i lungorna ordentligt, det snöras ihop i halsen. Ångest. Kanske för att man försöker fly. Fly från verkligheten, det som är jobbigt. Fly från det förflutna.

 

I vilket fall som helst så har jag varit så van vid det där, det har ju liksom funnits där alltid. Trodde att det var så jag var som person. Det är ju ingen som har förstått det tidigare, att jag har en himlans massa ångest som jag bär med mig överallt. Att jag kanske inte egentligen är så där rastlös och rotlös, utan att det faktiskt är något som går att bota.

 

Det har blivit mycket bättre nu när jag har lärt mig vad det är och hur jag ska hantera det. Men det är fortfarande inte borta. Hur kan det vara så svårt att bli av med?

Gick i terapi typ 10 gånger hos en jättegullig dam, men hon konstaterade "Ja, men du är ju inte djupt deprimerad eller så. Det är ju bara ångest, och du är ju stark och klok och har lärt dig att se mönster i både dig själv och andra. Det kommer gå bra för dig". Fot i röven, ut och tack för att du lämnar plats åt någon som verkligen behöver det. Story of my life: ja men du är ju så stark och duktig, det klarar du.

 

Anyway, tänkte bara belysa det där med ångest lite. Det är så himla vanligt, och ändå är det ingen som pratar om det, på riktigt. Det är inget konstigt att ha ångest, man blir inte en sämre människa eller utsedd till freak om man berättar. Så om du som läser har ångest - sjung ut och be om hjälp!

 

Puss och kram!