♡Sofia♡

Asså det här med komplimanger är ju inte min starka sida.

Jag är duktig på att dela ut dem, jag tycker om att ge komplimanger och att boosta folk. Tycker att det är viktigt, alla behöver höra positiva saker om sig själva och få känna sig uppskattade. Däremot så suger jag på att ta emot komplimanger och jag försöker verkligen jobba på det.

 

Får jag komplimanger så brukar jag oftast skratta bort det eller snabbt svara nåt kaxigt. "Fan vad bra det blev Sofia -Klart det blev, det är ju jag som har gjort det". Eller "det vet jag väl", eller "eller hur, vad skulle du gjort utan mig?". Alltid ett rappt svar med glimten i ögat.

Av någon anledning är det extremt svårt att bara säga "tack, vad glad jag blir. Eller "kul att höra". Hur kan det komma sig? Är det kanske en undermedveten känsla av att det ändå inte är på riktigt, att folk inte menar det egentligen. Att jag inte är värdig? När man har fått höra hela sin uppväxt att man är värdelös, att man aldrig kommer bli något, då är det svårt att lita på att folk faktiskt tycker om en som man är.

 

På något sätt så vet jag ju att folk menar vad de säger till mig (oftast), men samtidigt kan jag inte ta det till mig. Skitstörigt.

 

I vilket fall som helst, så är det oväntade, ärliga komplimanger som är det svåraste. Det händer inte ofta att jag blir mållös, men ibland händer det haha. För några månader sedan fick jag ett meddelande med världens finaste komplimang i. Så här stod det:

 

"Du har FANTASTISKT vackra ögon BL.A. och dessutom en personlighet som matchar det! Naturligt vacker, insidan ut, alltid lika glad och otroligt lätt och trevlig att prata med *phew*. Nu fick jag sagt det."

 

Jag visste inte var jag skulle bli av, blev helt tagen på sängen så att säga. Det kom som en total överraskning och från helt oväntat håll. Det är nog den finaste komplimangen jag har fått, någonsin. Annars brukar det alltid finnas en underliggande ton av ska vi knulla, men detta var så ärligt, från hjärtat och utan ragg överhuvudtaget. Bara någon som ville ge mig en ärlig komplimang. Jag blev så generad att jag inte visste var jag skulle bli av, stammade iväg ett ynkligt "hehe tack" typ.

Jag har fortfarande dåligt samvete, jag borde ju ha förklarat hur glad jag blev, att det verkligen lyste upp min dag, Varför ska det vara så svårt?

Så, om du läser detta så passar jag på att tacka från djupet av mitt hjärta. Jag blev verkligen, verkligen jätteglad!

 

Anyway, nu ska jag sluta svamla. Ville bara säga att vi borde bli bättre på att ge varandra komplimanger, det krävs så lite för att göra någon glad :)

 

Puss puss pusselipuss!